Arkeologiska utgrävningar ha visat att Karthago grundades kring 814 f.Kr av kolonisatörer från Tyrus. Namnet Karthago kommer från feniciskan och betyder Den nya staden.
Av Thomas von Seth. Foto Thomas von Seth & Salah Jabeur.
Ett par hundra år senare blev Karthago självständigt och tog samtidigt över flertalet av de tidigare feniciska kolonierna runtom i Medelhavet. Karthago etablerade också nya kolonier, däribland staden Cartagena på den spanska sydostkusten, grundat av fältherren Hastrubal den sköne år 228 f.Kr.
På 300-talet f.Kr. hade Karthago, tillsammans med sina kolonier och satellitstater, blivit en av de största och mäktigaste makterna i hela Medelhavet och på så sätt givetvis också skaffat sig en del fiender, inte minst Rom som absolut inte ville ha några konkurrenter om vare sig makten eller handeln kring Medelhavet – Mare Nostrum, vårt hav.
Två stormakter stod mot varandra och konflikten var given.
Karthago, Antoninus termer. Foto Salah Jabeur
Puniska krigen
Romarna kallade fenicierna, och därmed också karthagerna, för puner.
År 264 f.Kr. kontrollerade Rom stora delar av det som idag är det italienska fastlandet och vände blicken mot Sicilien. Även karthagerna ville erövra denna strategiskt belägna ö och detta blev startskottet för det första av tre blodiga krig mellan de båda stormakterna – de puniska krigen.
Den första delen av kriget utkämpades till stor del på Sicilien men varken romarna eller karthagerna – ledda av fältherren Hamilkar Barkas – lyckades göra några betydande framsteg.
Den romerska militären var mycket skicklig till lands, men till sjöss hade karthagerna ett klart övertag. Trots detta avgjordes det första puniska kriget år 241 f.Kr. – till Roms fördel – av ett sjöslag utanför den lilla ögruppen Egadi, väster om Sicilien. Enligt samtida historiker deltog inte mindre än 400 skepp och 100 000 man i slaget.
Karthago hade alltså förlorat kriget och tvingades därför avstå både Sicilien, Korsika och Sardinien till Rom samt dessutom att betala ett stort krigsskadestånd. Nederlaget sved för karthagerna men de hade långt ifrån tappat hoppet om att bli det ledande, om inte enda, imperiet kring Medelhavet.
Hamilkar Barkas hade förlorat Sicilien och begav sig västerut. Målet var att upprätta ett karthagiskt rike i Spanien, som på den tiden kallades Iberia och som då var långt ifrån ett enat rike. Hastrubal Barkas dog år 229 e.Kr. och efterträddes av sin svärson Hastrubal den sköne. Denne fortsatte den karthagiska expansionen i Spanien, vilket i hög grad irriterade det romerska riket.
Hamilkar hade också en son, Hannibal Barkas, som skulle komma att bli en av världshistoriens främsta härförare. Redan som nioåring hade Hannibal, inför sin far, svurit till gudarna att aldrig bli romarnas vän.
Karthago, Antoninus termer. Foto Salah Jabeur
Hannibal
Den blott 26-årige Hannibal efterträdde Hamilkar, som överbefälhavare i Iberia, efter dennes död 221 f.Kr. Hannibal vilade inte på hanen, han började med att erövra staden Saguntum, strax norr om dagens Valencia, som stod under romerskt beskydd. Detta blev inledning till det andra puniska kriget, år 218 f.Kr.
Nu samlade Hannibal en armé i staden Nya Karthago (dagens Cartagena) i vilken ingick fler än 50 000 soldater samt 37 stridselefanter som hämtats från Afrika. Han påbörjade så sitt fälttåg som gick mot norr, över Pyrenéerna och in i Gallien. De gick vidare över floden Rhône och styrde stegen mot Alperna.
Hannibals marsch över Alperna blev, trots stora förluster orsakade av bland annat mycket svåra väderförhållanden, legendarisk. Fem månader efter starten i Nya Karthago stod man på romersk mark i det som nu är Italien.
Hannibals fälttåg fortsatte söderut men han hann bara fram till floden Po innan han stötte på en romersk här anförd av generalen Publius Cornelius Scipio. Slaget förlorades av romarna och generalen skadades svårt, men det hade nu blivit sen höst och Hannibal klarade inte av att korsa bergskedjan Apenninerna under vintermånaderna.
När våren kom fortsatte karthagerna mot sydost. De undvek flera gånger det romerska försvaret och skövlade landet vidare.
Hannibal tog sig allt längre ned i Italien, besegrade romarna vid flera slag och passerade norr om Rom för att så småningom nå Cannae vid Adriatiska kusten. Där mötte han ånyo romarna vilket resulterade i ett av krigshistoriens mer namnkunniga slag den 2 augusti 216 f.Kr.
Åter en gång visade sig Hannibals strategi överglänsa romarnas vilka tvingades till ännu ett förödande nederlag. Det beräknas att fler än 80 000 man förlorade livet under slaget och att mer än 80 procent av dessa var romerska soldater.
Hannibal vädrade morgonluft och begav sig mot Rom där fruktan om en karthagisk invasion spred sig bland såväl de styrande som befolkningen. På vägen mot Rom skaffade sig Hannibal flera bundsförvanter i form av romerska städer som bytte sida. Rom fick också fiender på andra håll när såväl Syrakusa som Makedonien förklarade romarna krig. Det såg helt enkelt inte så bra ut för det romerska imperiet.
Till sist nådde Hannibal Rom, skräcken spred sig som en löpeld genom staden och uttrycket Hannibal ante portas uppstod, ett uttryck som än idag betecknar en plötslig och skräckinjagande situation.
Hannibal i Italien. Karta: Tomas von Seth
Till Hannibals stora förvåning erkände sig emellertid inte romarna förlorade och Hannibal vågade inte, på grund av brist på både utrustning och erfarenhet, inleda ett belägringskrig. Han vände därför mot sydost och fortsatte sitt plundringståg ända ned till det italienska ”stövelns” skospets.
Samtidigt förde Rom också ett krig mot karthagerna i det som idag är Spanien och lyckades bland annat erövra Nya Karthago för att småningom ta kontroll över stora delar av Iberia.
Den romerske befälhavaren i Iberia var ingen mindre än Scipio som ju skadats av Hannibal vid Po några år tidigare. När har var klar med Spanien vände han blicken mot Afrika där han bland annat utraderade två karthagiska härar.
Till sist kände Hannibal att han inte skulle lyckas slå ut Rom och att problemen i Karthago vuxit sig allt större varför han vände tillbaka mot Karthago år 203 e.Kr.
Ett år senare möttes Hannibal och Scipio under slaget vid Zama, sydväst om Karthago. Detta avgörande slag gjorde för alltid slut på Karthagos roll som stormakt. Visserligen fick man behålla sin status som oberoende stat men dess egentliga maktställning var förbi.
Scipio och romarna firade och fältherren kom att bli känd under namnet Scipio Africanus. För Hannibals del gick det däremot inte så bra. Efter det förödmjukande nederlaget vid Zama flydde han landet, försörjde sig ett tag som legosoldat men år 183 f.Kr. avslutade han sina dagar genom att dricka en bägare gift.
Karthago, romerska villor. Foto Salah Jabeur
Trots att Karthagos politiska maktställning i Medelhavet var förbi återhämtade man sig alltmer ekonomiskt och kom ännu en gång att bli en betydande handelsstation. Detta bekymrade de romerska affärsmännen som såg sig hotade, varpå senatorn Marcus Porcius Cato, mer känd som Cato den äldre, påbörjade en kampanj mot Karthago i den romerska senaten. Han höll ofta tal – om vitt skilda ämnen – men avslutade alltid talen med orden Praeterea censeo Carthaginem esse delendam
———————————————————————————–
”För övrigt anser jag att
Karthago bör förstöras.”- Cato
———————————————————————————–
Catos kampanj fick till sist önskat resultat och den romerska senaten bestämde att Karthago skulle tillintetgöras.
År 146 f.Kr. intog den romerske fältherren Publius Scipio Aemilianus – även kallad Africanus minor – Karthago och jämnade staden med marken. Det sägs även att romarna strödde salt i jorden omkring staden för att göra den obrukbar, ett påstående som numera starkt betvivlas av historiker.
På samma plats anlades nu den romerska staden Kartago, som under första århundradet i vår tideräkning hade cirka 500 000 invånare och därmed var en av de största städerna i det romerska imperiet, samtidigt som de bördiga markerna kring staden försörjde stora delar av romarriket.
Med tiden – och nya ockupationsmakter i form av bland annat vandaler, araber och turkar – skulle Kartago emellertid alltmer förfalla, samtidigt som en ny stad anlades i närheten: Tunis.
Från Kartago hämtades byggmaterial och annat för att bygga upp den tunisiska huvudstaden och den gamla, mycket mäktiga metropolen, nästan försvann ur människors medvetande.
Efter nästan 900 år som obetydlig landsortsby är idag Kartago en av Tunis förstäder, med en befolkning på över 20 000 invånare.
Konflikten mellan Rom och Karthago tog officiellt slut – efter 2 100 år – 1985 när de båda städernas borgmästare symboliskt undertecknade ett fredsavtal.
Av det feniciska Karthago finns, av förklarliga skäl, inte mycket kvar. De romerska resterna utgör idag ett välbesökt utgrävningsområde där inte minst Antoninus Pius badanläggning är väl värda ett besök.
Karthago, Romerska villor. Foto Salah Jabeur