En berättelse om en stormakt

 

Av Thomas von Seth. Foto Thomas von Seth & Salah Jabeur

 

Rufus försöker få ett fast grepp om sin äldre bror, Lucius, för att fälla honom till marken vilket inte är det enklaste eftersom de båda är nakna och deras kroppar insmorda i olivolja.

 

De båda bröderna tränar brottning i det ena av två gymnasier belägna i den nyöppnade badanläggningen som den romerske kejsaren Antoninus Pius lät bygga under 100-talet. Anläggningen ligger vackert vid havet, i kolonin Kartago, i det nuvarande Tunisien.

 

Badhuset är enormt, det räknas faktiskt till ett av de största i hela det romerska riket. Bottenvåningen består av två symmetriska delar, en herr- och en damavdelning. Där finns, förutom en gemensam – 46 meter lång – bassäng för att träna simning, omklädningsrum, bastu, bassänger med hett, ljummet och kallt vatten, massage- och skrubbningsrum samt gymnasier.

 

Ett gymnasium är en lokal för fysisk träning. Ordet kommer från det grekiska gymnos, som betyder naken, eftersom man under antiken utövade många former av idrott naken, insmord i väldoftande olivolja.

 

Antoninus Pius badanläggning
Foto Salah Jabeur

 

Badhuset krävde givetvis mycket vatten. Detta hämtades från en sjö belägen 70 km bort och leddes via en akvedukt till staden och badhuset – man har uppskattat att kapaciteten låg på ungefär 30 000 kubikmeter vatten per dag. En del av vattnet värmdes upp i vedeldade cisterner och resten fördelades mellan de olika bassängerna. Spillvattnet leddes bort av ett, för sin tid, mycket avancerat avloppssystem och passerade på sin väg till havet spolsystemet i de offentliga toaletterna.

 

Både Lucius och Rufus är välbildade och vet att deras hemstad är en viktig del av det romerska imperiet och att det bördiga landskapet runtom förser Rom med viktiga förnödenheter såsom vete, vin och olivolja. Däremot kanske de inte är lika medvetna om att det, under marken de går på, döljer sig rester av en om möjligt ännu mäktigare stadsstat – feniciska Karthago.

 

Byblos, en av världens äldsta städer.

Foto: Thomas von Seth

 

 

Fenicien

Det feniciska imperiet har sitt ursprung, under 3 000-talet f.Kr., längst österut i Medelhavet, huvudsakligen i det som idag utgör Libanon och delar av Syrien. Fenicien var inte ett regelrätt rike, utan snarare ett nätverk av stadsstater – däribland Byblos och Tyrus.

 

Under bronsåldern utvecklades olika skriftspråk i de dåvarande civilisationerna kring Medelhavet. Tecknen i dessa språk motsvarade antingen hela ord, såsom exempelvis hieroglyferna i Egypten, eller stavelser, såsom i Linear-A på det minoiska Kreta. I stadsstaten Ugarit utvecklades emellertid ett skriftspråk där tecknen motsvarade ett ljud, så kallade fonem. Detta blev grunden till dagens alfabet och själva ordet alfabet kan härledas till det två första bokstäverna i det feniciska alfabetet: aleph och beth. Och än idag inleder alfa och beta det grekiska alfabetet, a och b det romerska och alif och ba det arabiska.

 

 

 

 

 

Fenicierna var skickliga seglare och bedrev handel med stora delar av de dåvarande civilisationerna kring Medelhavet. Från Byblos exporterades cederträ och metaller som koppar, tenn och silver, men även papyrus till bland annat Egypten vilket troligen föranlett stadens namn. Den mest unika exportvaran var emellertid det röda färgämnet purpur som ansågs oerhört exklusiv eftersom det var sällsynt och dess framställning både komplicerad och tidskrävande.

 

Med tiden blev feniciernas handelsresor alltmer långväga och de dristade sig till och med att korsa Gibraltars sund och bege sig ut i Atlanten. En bedrift på den tiden då man trodde att jorden var platt och att det någonstans på andra sidan sundet slutade med ett fatalt stup som man lätt kunde störta ned för.

 

För att underlätta sina resor anlade fenicierna kolonier längs kusterna, exempelvis Cadiz i södra Spanien, grundat på 1100-talet f.Kr. och därmed Europas äldsta, oavbrutet bebodda, stad.

 

I Nordafrika grundade fenicierna staden Karthago – vackert belägen i Tunisbukten.

 

Karthago, puniska kvarteren i Byrsa
Foto: Salah Jabeur

 

Dido och oxhuden

Precis som så mycket annat under antiken förklaras Karthagos grundläggning med en fantasifull mytologisk berättelse.

 

Dido, som även kallas Elissa, är dotter till kungen av den feniciska stadsstaten Tyrus. Efter det att hennes maktgalne bror Pygmalion mördat Didos make flyr hon sin hemstad och hamnar till sist vid den tunisiska kusten där kung Jarbas regerade.

 

Dido blir väldigt förtjust i området och ber Jarbas om att få köpa en bit mark. Jarbas är emellertid både girig och en hårdhudad förhandlare. Han erbjuder Dido en bit land, dock inte större än att den kan omslutas av en oxhud.

 

Dido accepterar, letar reda på den största oxhud hon kan hitta och strimlar den i hårtunna remsor. Med dessa omgärdar hon en så pass stor bit mark att hon där kan bygga en borg. Detta blir då grunden till staden Karthago. Om Didos fortsatta öde skaldar bland andra Vergilius i hans välkända opus Aeneiden. Där berättas om den trojanske hjälten Aeneas som, efter det trojanska kriget, ger sig ut på en lång och vådlig resa som bland annat för honom till Karthago.

 

Där träffar han Dido och de förälskar sig i varandra. Av någon anledning är emellertid guden Jupiter emot förhållandet mellan Dido och Aeneas och befaller Aeneas att han skall överge Dido vilket denne också gör. Dido blir då så förtvivlat att hon tar livet av sig genom att kasta sig i lågorna. Dessförinnan uttalar hon dock en förbannelse över trojanerna vilket, enligt sägnen, på något mystiskt vis skall vara orsaken till de puniska krigen. Krig som vi snart skall få anledning att återkomma till.

 

Du kan läsa fortsättningen under ”Det feniciska Karthago”

 

Karthago, romerska villor.

Foto: Salah Jabeur

Karthago, romerska mosaiker.

Foto: Salah Jabeur