Vi träffades på ett café och han kom ridandes på sin svarta häst.

 

Av Marianne Schmidt. Foto Marianne Schmidt

 

En fransman som jag lärt känna berättade att han haft en affärsidé om att bygga upp något i Douz, men han gav upp. Mark önskade mig lycka till och gav mig en lapp med ett telefonnummer. Abdelati och numret. Om du vill ha en beduin som du kan lita på och som förstår vad du säger så ring honom. Han är toppen. Mark flög tillbaka till Frankrike och jag fick en väldigt bra kontakt.

 

Jag ringde en tisdag. Vi träffades på ett café och han kom ridandes på sin svarta häst. Han jobbade i öknen alldeles intill vägen och en parkering. Dit kom folk och ville titta på den vackra hästen och för all del en vacker beduin. De fick sitta på hästen och ta kort. Folk betalade allt från fem kronor till tjugo kronor för att få ta en fantastisk bild av frun, mannen eller barnen på en äkta arabhäst med Sahara som bakgrund. Han tjänade sitt uppehälle, men han tyckte det var ganska tråkigt. När vi fikade undrade han vad jag gjorde i stan. Han hade sett mig ett tag men inte vågat sig fram och fråga. Jag berättade åter igen om vad jag ville. Han lyssnade noga och när jag var klar sa han att det var en strålande idé. Den reaktionen hade jag hittills inte stött på. Han föreslog att vi skulle rida hem till honom så skulle han visa mig något. Jag fick låna en kompis häst och vi red genom oasen och jag försökte att inte ha för stora förväntningar på vad jag skulle få se.

 

 

 

Hans mamma kokade te och vi satt i salongen med en äkta arkitektritad skiss över boxar som han ville bygga på sin stora öde tomt. Han ville ha ett stall och ridhästar för folk som kom till Douz och ville rida på utflykt till Sahara.

Abdelati sa att vi kunde hjälpas åt. Han skulle fixa tält, dromedarer och hästar. Vi är i Sahara på vintern, men på sommaren behöver hästarna skugga i boxar. Han hade aldrig haft tillräckligt med pengar för att starta med bygget. Min del i det hela skulle vara att jag tog hand om gästerna samt ordnade så vi fick turister.

 

 

Vad skulle kalaset kosta? Det var min enda fråga till honom. Han svarade att han skulle göra en budget. Nästa dag, en onsdag, samma fik, samma tid var vårt nästa möte.

 

Ha, ha tänkte jag som var ganska van vid budgetar. Hade haft eget företag länge och kände mig säker på siffror. Det skulle bli ett intressant andra möte.

 

Kostnaden var mycket lägre än vad jag hade trott! Han hade gjort en jättefin budget. Allt var med. Tälten, djuren, djurfoder samt byggandet av boxar. Här skulle jag kunnat ha blivit lurad, så tänkte jag. Men jag har aldrig blivit lurad i livet. Jag var 50 år då. Jag hörde på honom och jag såg honom. Min magkänsla har sällan fel. Jag kände att han hade koll på läget och förstod precis det jag behövde och ville. Dessutom sa han inte att jag hade vackra blå ögon. Hör jag sånt så drar jag öronen åt mig. Jag behövde inte fundera mer än den tid det tog att dricka det goda kaffet. Vi skakade hand och var överens. Affärsidé var klar på en timme.

 

 

Nästa dag var det torsdag. Vi skulle träffades klockan sex på morgonen utanför djurmarknaden i Douz. Jag köpte en häst. När jag gick med min egen Mabrouk som han fick heta, så visste jag att ett alldeles nytt och spännande liv hade börjat. På fredagen kom en glad beduin med hink och cement, boxbygget hade börjat. Det är nu 20 år sedan vi började arbeta med varandra.

 

 

Vi kommer alltid överens. Abdelati har lösningar på de flesta eventuella problem som uppstår. Vi har också bråkat en del. En gång bråkade vi ordentligt i början. Vi hade en stor grupp på 20 personer. Jag ansåg att personalen inte skötte sig. Så gick helt enkelt ut och pratade med personalen om vad jag tyckte var fel. De bara glodde på mig och sa inte ett ljud. Sedan kom Abdelati arg som ett bi och sa till mig att om det är något oklart med personalen så ska du säga till mig. ”Det är jag som är ansvarig för dem!” De kunde helt enkelt inte ta kritik från mig (kvinna!), i alla fall inte på det sättet jag framförde den. Abdelati har ett helt annat sätt att hantera lata medarbetare. Han fixar det alltid och jag undrar än idag hur han gör. Men han gör det. En annan gång kom han till mig och informerade mig att jag räknat fel. Han hade fått pengar av mig för vår grupp. Jag hade räknat fel till hans fördel. Jag hade gett honom tusen kronor mer än ha skulle ha och så gav han mig tillbaka pengarna. Hade ju blivit varnad, ”tänk om han lurar dig!”.

 

Just det. Tänka kan jag nog, bara det inte blir för mycket tänk. Det kan bromsa bra idéer.