Jag var 12 år när hela familjen flyttade till Sfax i Tunisien. Min pappa som var ingenjör arbetade på att bygga upp en fosfatfabrik i staden. Ett antal svenska familjer kom hit 1963.

 

Av Marianne Schmidt. Foto Marianne Schmidt

 

För mig kändes det som om mitt liv började, mitt riktiga liv. Min syster och jag gick i svenska skolan i Sfax och åkte taxi till skolan. Jag brukade åka hästdroska hem. Fick köra hästen själv. Behövde inte styra speciellt mycket eftersom hästen visste var jag bodde. På vägen sadlade Mohamed av hästen och jag fick rida barbacka på en torkad saltsjö. Pappa var på jobbet. Mamma läste franska på dagarna och taxen Mitzi låg på trappan i solen och spanade hela dagarna. Mina bästa stunder var när jag besökte mina grannar. En beduinfamilj. Pappan arbetade i södern från måndag till lördag, medans mamma Mabrouka skötte om familjens 10 barn. Äldsta dottern Barka var i min ålder. Jag var så imponerad över hur de levde. Detta mycket enkla liv fastnade i mitt huvud och någonstans lagrade jag en hemlig dröm. Jag ville också vara beduin. De hade ett rum och kök. Maten lagade utomhus över öppen eld. Couscousen serverades på ett stort fat med en sked till var och en. Ett keramik krus skickades runt med färskt källvatten. Vi satt i köket på golvet och alla åt direkt från uppläggningsfatet.

 

I deras rum fanns en dubbelsäng och ett skåp med allas kläder. Där sov föräldrarna och de två minsta barnen. Enkla madrasser lades ut på golvet vid läggdags. På morgonen staplade man alla madrasser, filtar och kuddar ovanpå dubbelsängen och sedan ett överkast och fina kuddar på detta. Det såg så fint ut.

 

De hade en lite skrubb som toalett. Hål i golvet. Det hade jag aldrig sett och jag förstod aldrig hur man skulle bära sig åt därinne. De hade ett stort fat i aluminium i ett skjul utanför och där badade de en gång i vecka. Allt fanns, men så annorlunda från hur vi levde. Vi hade varsitt rum. Villa med trädgårdsmästare, hemhjälp som lagade lunch varje dag, vi hade två bilar. På kvällarna körde vi till en restaurang och åt middag. Beduinfamiljen skrattade ofta, de sopade och gjorde fint med det lilla de hade och samtidigt verkade de så förnöjsamma. Hur var det möjligt?

 

 

När vi hade vänner från Sverige som hälsade på brukade vi göra utflykter söderut. Bland annat till Douz. Jag tänkte då. En dag händer det. Jag ska tillbaka hit. Staden med sandgator och fullt med beduiner, dromedarer, hästar och åsnor. Glada skratt. Som tonåring kunde jag inte föreställa mig hur det skulle gå till, men nu vet jag. När jag väl kom tillbaka till Sahara så kändes det så naturligt alltsammans. Det var hit jag skulle, även om det tog många år.

 

Vår familj flyttade från Tunisien 1972. Efter det var jag alltid tillbaka flera gånger om året och njöt av varje resa jag gjorde till Sahara när jag var i landet.

 

Jag gifte mig och fick en son. Vi bodde en period i Spanien. Där fanns också ljuset och värmen, men för mig var det inte alls lika fint som öknen.

 

 

En dag hände det. Jag gjorde det. Min son hade blivit vuxen och bodde i Uppsala. Jag sålde mitt hus på landet, sålde mitt företag (hade ett företag som sålde pennor med reklamtryck till företag), sålde min bil, gav bort möbler och samlade ihop 15 kartonger med diverse prylar (fotoalbum och annat smått och gott som jag ansåg värdefullt för mig). Kartongerna magasinerade jag. Pengar på kontot från husförsäljningen kändes bra. En resväska med 20 kg och jag åkte till Sahara. Kände i princip ingen där. Tänkte att det löser sig. Min erfarenhet är att när man vill något och gör slag i saken så kommer man automatiskt att stöta på likasinnade. De finns överallt i hela världen.

 

Min omgivning i Sverige menade att jag inte var klok.

 

___________________________________
”Du som trivs så bra i ditt hus!”
Tänkte att jag kanske skulle kunna trivas i ett annat hus också.
”Tänk om du blir sjuk!”
Jo, det är klart, men tänk om jag inte blir det då!
”Tänk om du ångrar dig!”
Det skulle inte göra något, för då är det första gången i mitt liv som jag får uppleva
något jag ångrar.
Min son sa: ”Gör du det!”
_________________________________

 

Först hyrde jag ett litet hus. Med ett olivträd, ett citronträd och en dadelpalm i trädgården. Köpte några madrasser och inredde huset enligt beduinerna stil. Man sitter på golvet och i bästa fall har man ett bord.

 

 

På dagarna gick jag runt i staden och gjorde mig hemmastadd. Lärde känna folk som undrade varför en madame bodde i huset och bara drog runt på stan. Många trodde jag var stenrik och skulle investera i ett hotell eller kanske till och med bygga ett eget hotell. Många pratade om mig och spekulerade. Blev inbjuden till staden rikaste man som hade resebyrå. Jag berättade för alla jag träffade att jag ville ha någon genuint och få svenskar att komma hit och uppleva det underbara Sahara. Inga femstjärniga hotell utan mer tält och beduinliv. Det var lite svårt resebyråkungen att förstå. De flesta jag talade med menade att svenskarna hade råd att bo bättre än i tält. Jag beskrev vilken typ av gäster vi kunde få hit. Folk som inte är fattiga, som rest mycket och som redan bott på Hilton i olika delar av världen. De vill ha upplevelser och inte luftkonditionering eller kaklade badrum. Tydligen var det väldigt svårt att föreställa sig den typen av resenärer. Som är villiga att resa hela vägen till Sahara för att sedan sanda ner sig när vi i Tunisien har så fina hotell. De var väl bara att ta en tur med en dromedar eller en bekväm jeep och se öknen.

 

Jag var envis. Fortsatte med mina vandringar på stan och berättade. Någon gång ska väl någon människa begripa vad jag menar. Var faktiskt på väg att åka därifrån, tacka för mina 4 månader med fina minnen. Då vände livet. En fransman som jag lärt känna berättade att han haft en affärsidé om att bygga upp något i Douz, men han gav upp. Mark önskade mig lycka till och gav mig en lapp med ett telefonnummer. Abdelati och numret. Om du vill ha en beduin som du kan lita på och som förstår vad du säger så ring honom. Han är toppen. Mark flög tillbaka till Frankrike och jag fick en väldigt bra kontakt.